Gladsaxehus – en medeltida länsborg

Av Lars Jönsson

Inledning

Ruinen efter den forna riksborgen Gladsaxehus är belägen i byn Gladsax i Skåne, ett par kilometer väster om Simrishamn. Borgen låg omedelbart öster om kyrkan och kyrkogården i byn. Borganläggningen är tyvärr mycket illa åtgången och idag återstår enbart den nedre våningen av en ca 10,4 x 8 meter stor byggnad. Det som återstår av stenbyggnaden ser vid en hastig blick ut som ett odlingsröse. Men vad få personer vet är att borgen under senmedeltiden hade en stor betydelse såsom den enda riksborgen i sydöstra Skåne.

Vid slutet av 1990-talet började arkeologen och lokalhistorikern Hans Alebo att intressera undertecknad för Gladsaxehus och dess spännande historia. I samband med ett forskningsprojekt, benämnt Maktens landskap, en region i förändring. Sydöstra Skåne under 400 år, vilket kortfattat är inriktat på att göra en sammanställning, och analys, av samtliga medeltida manifesta objekt i sydöstra Skåne, så erhöll undertecknad medel från Stiftelsen Elisabeth Rausings minnesfond till arkeologiska undersökningar. Under hösten 2001 började planeringen av den arkeologiska forskningsundersökningen genom att kontakter togs med markägaren, vilken är den kyrkliga samfälligheten i Simrishamns pastorat, och med museichefen Lena Alebo på Österlens Museum för ett eventuellt samarbete. I samband med ett första möte tillsammans med representanter för Simrishamns kyrkliga samfällighet och Österlens museum, blev jag informerad om att det även fanns öronmärkta pengar i Gladsax Församlings Slottsruinfond  för bl.a. arkeologiska undersökningar vid Gladsaxehus. Detta innebar att undersökningarna kunde bli något mer omfattande än vad vi från början hade beräknat.

Borganläggningen har sedan slutet av 1700-talet rönt ett visst intresse hos såväl antikvitetstecknare, konsthistoriker, lokalhistoriker som arkeologer. Men sedan början av 1970-talet, då borganläggningen senast hade blickarna på sig, har Gladsaxehus alltmer försvunnit i historiens mörka dunkel, endast föremål för ett fåtal personers intresse. En av dessa är docenten och borgforskaren Anders Ödman vid Institutionen för Arkeologi och Antikens Historia vid Lunds Universitet. I sin utmärkta ”utflyktsbok” Borgar i Skåne, vilken Ödman benämner en ”snabbintroduktion till de skånska borgarnas historia, variation och spridning för borgforskare i allmänhet” (Ödman 2002) är även Gladsaxehus omnämnd.

Topografi och landskap

Kyrkbyn Gladsax ligger väster om Simrishamn, några kilometer från kusten, i sydöstra Skåne. Gladsax ligger i en kuperad odlingsbygd, vilken övervägande är fullåkersbygd. Öster om Gladsax finns utmarken i Bäckhalladalen, ett område där berget går i dagen, och sträcker sig ända fram till kusten.  Öster om byn ligger förkastningsbranten Impan, där silvermalm bröts från andra hälften av 1500-talet till 1760-talet (Ödman 2002 s 64f.). Åt de andra väderstrecken utbreder sig de österlenska åkrarna, och fyra kilometer söder om byn ligger Östra Tommarp, under medeltiden mera känd som staden Tumathorp.

Från sydost ringlar sig en, numera delvis kulverterad, bäck. Enligt det äldre kartmaterialet avvattnade bäcken tre vattendammar, där den ena låg strax söder om kyrkan, medan de två andra var belägna norr om kyrkan och borgen. Dammarna antyder att området kanske tidigare utgjorts av en mindre våtmark.

Gladsax – en historisk exposé

Gladsax kyrka

Bara ett stenkast väster om borgruinen ligger Gladsax kyrka. Kyrkan är helgad åt S:t Jacob och dess äldsta delar byggdes redan under 1100-talet. Förmodligen sedan 1200-talet har borgen och kyrkan varit intimt sammankopplade, den ena som representant för den världsliga makten, och den andra för den andliga.

Vem som initierade uppförandet av kyrkan vet man inte, men sedan mitten av 1100-talet innehades Gladsax kyrka sannolikt av premonstratenserklostret i den närbelägna staden Tumathorp (Wallin 1954, s. 50; Wallin 1955-1962, s. 150ff.). Från denna tid finns idag endast långhusets östra delar kvar, eftersom kyrkan har byggts till och förändrats efter århundradenas ideal. Inte förrän under sen medeltid fick kyrkan sitt torn, men innan dess hade en utvidgning av långhuset skett. Samtidigt som kyrkorummet utvidgades tillkom troligen även valven, vars form och utsmyckning har daterat denna omvälvande expansion till senare delen av 1400-talet.

Nästa omvälvande ombyggnation skedde inte förrän 1857, då domkyrkoarkitekten C G Brunius fick den växande församlingens uppdrag att utvidga kyrkobyggnaden ännu en gång. Vid denna tid fick kyrkan ett nytt kor och absid samt de tidstypiska korsarmarna. I slutet av 1800-talet utvidgades även kyrkogården mot öster och kom därmed att omfatta delar av den då till stora delar ödelagda borgen. Till denna utvidgning behövdes enligt uppgift 100 lass sten, och det är lätt att föreställa sig att borgens ringmur och övriga byggnader fick bidra till uppbyggnaden av den nya kyrkogårdsmuren.  Stora delar av den forna borgen finns alltså sannolikt inbyggda i dagens murar kring kyrkan (Wadbro 2002 s 8).

Mest känd är Gladsax kyrka för sina fantasifulla kalkmålningar, utförda av Vittskövlemästaren Nils Håkansson i slutet av 1400-talet, och hårt restaurerade av en lokal målare i slutet av 1800-talet. I samband med denna renovering kopierades bilderna i långhusets västra del till det nyuppförda valvet närmast koret i öster. De färgrika målningarna, som återställdes till originalskick 1987, ger en livfull beskrivning av hur Gud skapar världen och människorna, utdrivandet ur paradiset och hur Kain dödar sin bror Abel. Inne i kyrkorummet är för övrigt det mesta av inventarierna utbytta under 1960-talet, med undantag av den gamla kyrkklockan, gjuten år 1586 ”till Guds Erre” och skänkt till kyrkan av Hans Spiel, ämbetsman på Gladsax Slott.

Byn Gladsax och Gladsaxehus i de historiska källor

Ortnamnet Gladsax är ett gammalt vattendragsnamn. Förleden glad har en äldre innebörd i betydelsen ’ljus, skimrande, glänsande eller solnedgång’. Efterleden sax har en äldre betydelse som ’kniv, svärd’, eventuellt ’skåra/ränna’.  Hur namnet skall tolkas är således oklart, men ett äldre ånamn ”Glanssvärdet” är tänkbart (Pamp 1983, s. 83f.).

När bebyggelsen i Gladsax etableras är idag oklart då inga arkeologiska undersökningar skett inom bytomten, förutom på platsen för Gladsaxehus. Men då kyrkan förmodligen kan dateras till åtminstone mitten av 1100-talet, bör även en profan bebyggelse ha existerat vid denna tidpunkt. Det är möjligt att kyrkan ursprungligen, under tidig medeltid, byggdes som en stormanskyrka i anslutning till en huvudgård i Gladsax, och att den under 1100-talet blev sockenkyrka. Den antagna tidigmedeltida huvud- eller sätesgården kan mycket väl ha legat på samma plats som den senmedeltida länsborgen. De arkeologiska och historiska källorna är tyvärr förtegna angående den äldre sätesgården.

Från och med 1300-talet blir dock de historiska källorna något rikare. Gladsax nämns första gången i de skriftliga källorna år 1322. Ärkebiskop Esger utfärdar då ett privilegiebrev och stadfäster bestämmelser utfärdade av ärkebiskop Eskil på 1100-talet, om att fyra kyrkor läggs under Tommarps kloster, bland dem ”ecclesiam sancti Jacobi in Glathsyas” (Wallin 1955-1962, s. 150ff).

Under 1300-talet innehade släkten Bing sätesgården. Riddaren Börge Thorkilsen (Bing) till Gladsax nämns i urkundsmaterialet den 12/5 1344 och  den 9/10 1384 nämns väpnaren Thorkil Nielsen (Bing) till Gladsax. Han ägde gods runt om i det dåvarande Danmark, men framför allt i sydöstra Skåne. När han dog 1384 testamenterade han en rad gårdar och gods till domkyrkan i Lund (Wallin 1954).

Den namnkunnigaste personen i Gladsax under medeltiden är dock Ide Pedersdatter (Falk), gift med ovannämnde Thorkil Nielsen (Bing). Som änka efter Thorkil Nielsen gifter ”Fru Ide av Gladsax” om sig med riddaren Johan Snakenborg, omnämnd som en ”tyrannisk tysk fogde”. Han skall från borgen Sjöstorp ha anordnat ett blodbad på bönderna i Järrestad härad år 1387. Han efterlämnade ett stort antal Albogårdar till fru Ide, vilka under hela den tid Gladsax utgjorde ett kungligt län (ca 1400-1621) bildade en viktig del av länets och häradets kronogods (Wallin & Lander 1988, s. 72ff). Ide Pedersdatter omnämns första gången i de skriftliga källorna år 1370 och därefter ett flertal gånger fram till upprättandet av sitt testamente år 1398 på Skovkloster utanför Næstved.  Hon dog ett år senare och begravdes i franciskanerklostret i Roskilde. Ide Pedersdatter är även ihågkommen i Lunds domkyrka, där det stora högaltarskåpet, donerat år 1398, finns kvar som en påminnelse om henne (Wallin 1954).

Gladsax som kungligt slottslän

År 1398 den 11/8 testamenterar Ide Pedersdatter Falk sin sätesgård i Gladsax, så att denna, tillsammans med en betydande förmögenhet i jordegendom och kontanta medel, skall förordnas som grund och säte för ett planerat kloster för dominikanernunnor. Hon insätter sin personliga vän, drottning Margrethe, som testamentsexekutor. Drottningen, tillsammans med biskop Peder i Roskilde, inser dock platsens strategiska läge som en viktig motpol till ärkebiskoparnas Åhus, fyra mil norr om Gladsax, och Hammershus på Bornholm.  De lyckades erhålla påvens medgivande att överflytta klosterstiftelsen till Gavnø på Själland. Sätesgården omändrades därmed till den kungliga länsborgen Gladsaxehus, med Gladsax socken, staden Simrishamn och betydande delar av Albo härad som länets uppland. Gladsax län kom att räknas som ett av huvudlänen i Skåne (Wallin 1954; Wallin 1979 s. 38; Wallin & Lander 1988)

Under drygt två århundraden residerade länsherren på Gladsaxehus över Gladsax län. Bland kända länsherrar kan nämnas Eskil Mogensen Göye (länsman 1471-1476), Jens Holgersen Ulfstand (troligen länsman 1476-1486) och Sten Basse Bille (länsman 1490-1506). Gladsax utgjorde ett eget län fram till år 1621, då länet uppgick i Kristianstad län, och kungen mageskiftar Gladsax slott och huvuddelen av länsgodset till Jacob Beck (Wallin 1979 s. 38; Wallin & Lander 1988, s. 81).

Ett antikvariskt perspektiv

Gladsaxehus. Avbildning av C G Hilfeling på 1770-talet.

Den förste som uppsöker Gladsaxehus i ett antikvariskt syfte är C G Hilfeling. På den danske kungens uppdrag tog han sig runt i Skåne och ritade av historiskt intressanta objekt. Hilfeling besöker platsen på 1770-talet och dokumenterar vid detta tillfälle en vallgravsomgärdad borgholm med resterna efter ett stort stenhus och en rad av mindre, yngre hus väster om stenhuset. På hans avteckning är dessutom markerat två ”Fiskedamme” om vilka han nämner att det varit många (Wallin 1979, s. 38; Ödman 2002, s. 62).

Lundaprofessorn C G Brunius besöker Gladsax år 1844. Han gör bl.a. en uppmätning av borgruinen och noterar att byggnaden är uppförd av gråsten med tegelomfattningar för dörrar och gluggar. Brunius konstaterar att byggnaden är ca 10,4 x 8 meter stor, med en väggtjocklek av ca 1,1 meter. Av denna återstod en våning ovan mark, och enligt Brunius ritning fanns det en välvd dörröppning mot väster, och i varje gavel fanns en fönsteröppning i form av en skytteglugg. Murarna verkat ha stått till ett par meters höjd. Stenhuset tolkades av Brunius som ett s k fast hus [1]. Även vid mitten av 1800-talet fanns tydligt markerade vallgravar öster och norr om byggnaden.

Det finns en lokal sägen som omtalar att vid mitten av 1800-talet skall en stor kulle nära Gladsax kyrka ha utjämnats. I denna fanns nedersta våningen av en byggnad, vilken 1844 beskrevs av Brunius. I samband med en större om- och tillbyggnad av kyrkan 1857 tog man troligtvis byggnadsmaterial från ruinen för att bygga transepter och annat (Brunius 1850; Lilja 1996, s. 10; Ödman 2002, s. 62 ff).

Silverbrytning vid Gladsax

Ett intressant inslag i Gladsax historia är den silverbrytning som omnämns första gången 1562 i ett brev från Fredrik II (1559-88) till länsherren för Gladsax län. Länsherren ombeds att ordna fram ved till ”bergverket” och ”bergsmännen”. Silverbruket skall ha varit i drift ända fram till 1760. Platsen där silvermalmen bröts utgörs av förkastningsbranten Impan, öster om byn. Var silverhyttan legat i byn är däremot okänt, men den mängd dammar som Hilfeling beskrev tyder på att det kanske fanns ett system av hålldammar som samlade vatten för de vattenhjul som drev blästerbälgarna vid smältugnarna. Anders Ödman antar att hyttan legat i anslutning till borgen, då två dammar legat i dess omedelbara närhet (Ödman 2002, s. 64f.)

I samband med sin skånska resa 1749 besöker Linné Gladsax den 1 juni och noterar då att öster om kyrkan hade ”Blyglans med silver…yppat sig”, och där hade man brutit sig in i berget ”några famnar”. Det fanns även spår efter ännu äldre brytningar i berget (Linné von, C. 1982, Lilja 1996, s. 13ff).

Gladsax utifrån det historiska kartmaterialet

År 1699-1701 ritades en geometrisk karta över Gladsax. Kartan visar att byn hade samma utbredning och långsmala form som idag. På kartan syns en helt regelmässig borgplats med en kvadratisk areal, vilken på alla fyra sidorna är omgiven av en jämnbred vallgrav. Norr om borgplatsen och kyrkan finns två stora dammar, och strax söder om kyrkan finns ännu en damm. Strax väster om borgplatsen fanns två gårdar, nr 5 och 17, och strax söder om kyrkan låg klockarbostället, nr 3. Det ska observeras att gård nr 17 ligger inom den nuvarande, utvidgade kyrkogården.

Tidigare undersökningar på borgområdet

I samband med planerna att uppföra en ekonomibyggnad i närheten av ruinen efter Gladsaxehus, utförde Gustaf Åberg 1954 mindre provgrävningar vid platsen. I två schakt mellan stengärdsgården och ruinen påträffades en mörk dyaktig fyllning till ca 1,5 meters djup, vilket antyder existensen av en damm eller vallgrav.

Men den intressantaste iakttagelsen gjordes ca 10 meter norr om borgruinen. Här påträffades, ca 0,3 meter under markytan, en väl lagd grund i skalmursteknik. Muren var 0,9-1,0 meter bred och ca 0,5 meter hög. Med ledning härav togs fyra provschakt upp väster och öster om ovannämnda schakt. Västerut påträffades det nordvästra hörnet av samma mur och därefter ett parti av dess fortsättning mot söder. På motsvarande ställen nordost om ruinen blottades murens sträckning och andra hörn samt dess fortsättning mot söder.

Åberg nämner även att enligt 1790 års karta omgavs det nuvarande ruinområdet i norr, öster och söder av en bågformig damm, medan det i väster begränsades av tre sammanbyggda hus, vilket stämmer väl överens med Hilfelings dokumentation från 1770-talet. Men Åberg noterar också att 1725 års karta visar en ännu helt regelmässig borgplats med en kvadratisk areal, vilken på alla fyra sidorna är omgiven av en jämnbred vallgrav (Åberg 1954).

Vid en arkeologisk provundersökning 1974 strax öster om borgen, påträffades ca 1 meter tjocka raseringslager med medeltida byggnadsmaterial och sentida fynd. Det påträffades även nedgrävningar, vilka tolkades som möjliga fiskdammar (Wihlborg 1985).


[1] Ett fast hus är i allmänhet en rektangulär byggnad som innehåller de flesta av borgens funktioner, exempelvis bostad, representationslokaler, kök, administrativa funktioner och i vissa fall försvarsanordningar (Reisnert 1989 s.68).


Litteratur

Brunius, C G. 1850. Skånes konsthistoria för medeltiden. Lund

Burenhult, G. 1981. Stenåldersbilder Hällristningar och stenåldersekonomi. Stockholm

Jönsson, L. 1995. Glimmingehusprojektet. Arkeologiska undersökningar 1993-94. Glimminge 39:44,39:6. Vallby sn, Skåne. Fornlämning 5. Rapport nr:2. Lunds Universitet Historiska Museet. Lund

Jönsson, L. 1997. Gladsaxehus – en medeltida länsborg. Bulletin för arkeologisk forskning i Sydsverige nr 2 1997 Lund

Jönsson, L. 2002. Gladsaxehus – en medeltida länsborg. Österlent Föreningen för Fornminnes- och Hembygdsvård i Sydöstra Skåne Medlemsblad 2002:2.  Simrishamn

Lilja, H. 1993. Murverksdokumentation Gladsax kyrka Skåne. Länsmuseet i Kristianstad. Rapport 1993:11.  Kristianstad

Lilja, H. 1996. Byggnader och miljöer på Österlen. Gladsax. Utgiven av stadsarkitektkontoret, Simrishamns   Kommun, i samarbete med Länsmuseet i Kristianstad. Ystad

Pamp, B. 1983 Ortnamn i Skåne. Stockholm

Reisnert, A. 1989. Borgar och huvudgårdar i Danmark och Skåne. Utveckling och forskningshistorik.

Andersson, H. & Anglert, M. (red.). By, huvudgård och kyrka. Studier i ystadsområdets medeltid. Stockholm

Staecker, J. 1995. Murens fall. Mogren, M & Wienberg, J. (red.) Lindholmen. Medeltida riksborg i Skåne. Stockholm.

Wadbro, J. 2002. Gladsax kyrkogårds historia. 5-poängsuppsats i landskapsarkitektur, Institutionen för  landskapsplanering Alnarp, SLU. Eslöv

Wallin, C. 1954. Ide Pedersdatter Falk till Gladsax. Ett bidrag till den nordiska senmedeltidens kultur- och  personhistoria. Lund

Wallin, C. 1955-1962. Tommarps Urkundsbok 1085-1600 Klostret – Hospitalet – Staden – Socknen I 1085-1300 Lund

Wallin, C. 1979. Jens Holgersen Ulfstand och Glimmingehus Tomelilla.

Wallin, C. & Lander, G. 1988. Gladsax län och Albo härad. Skepparpsåns Museiförening Bygdehistorik Nr 2  1988. Kivik

Wihlborg, A. 1985. Rapport. Provundersökning och antikvarisk kontroll. Fornl. nr. 12, Gladsax sn, Sk. Riksantikvarieämbetet. Byrån för arkeologiska undersökningar UV-Syd. Lund.

Winstrand, M. 1995. De skånska riksborgarna. Mogren, M. & Wienberg, J. (red). Lindholmen. Medeltida  riksborg i Skåne. Stockholm.

Åberg, G. 1954. Rapport till Skånes Hembygdsförbund angående övervakning av en preliminär undersökning av området  vid Gladsaxehus borgruin under sept.-okt. mån. 1954.

Ödman, A. 2002. Borgar i Skåne Historiska Media Lund

Comments are closed